Min älskade mamma hade fyllt år idag om hon inte lämnat oss hastigt i höstas.
Jag saknar henne något fruktansvärt fortfarande även om de där tillfällena när tårarna bara sprutar blir färre och färre. Fast idag är en sån dag då tårarna bränner innanför ögonlocken konstant, en sån dag då det inte går att tänka på henne eller något som påminner om henne utan att tårarna faller.
Jag fick för mig igår att hon försökte visa att hon var med mig genom att få lamporna i trappan att blinka. Men det kan också bara varit glapp i dimmern.
Fast jag tror hon är med mig eller jag vet att hon är det. Är hon inte det som en ande så är hon i mina tankar och mitt hjärta och kommer vara det så länge jag lever.
Detta är den sista bilden jag har på henne. Den är tagen den 4e september när vi var på Rut på Skäret och åt middag efter att ha varit nere på Nimis. Vi har frågat oss många gånger hur hon klarade av det utan att blinka för att sen 1½ månad gå bort i cancer. Det måste ha gått fruktansvärt fort. För det hade inte gått att dölja en sån svår sjukdom, hon sa att hon inte mådde riktigt bra 1½ vecka innan hon gick bort. Inte ett ljud om nått annat innan det, inte mer än att hon kände sig lite trött och trodde hon skulle bli förkyld. Men det är ju alla var och varannan dag.
Mamma och jag back in the days, kanske 1983 eller nått :)
Mamma och Chippen i slutet av aug-11
Ann-Kristin, Bo & Mamma som kids
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar